Politik

Politiskt brukar jag kalla mig själv för en kulturellt värdekonservativ (någorlunda frihetlig) eko-socialist vilket är en ideologisk positionering hemmahörande i gränslandet mellan klassisk socialliberalism och den så kallade ”gröna vänstern”, med en privat livsstil som främst återfinns hos en blandning av frikyrkomänniskor, gamla kulturkommunister och äldre präster inom Svenska Kyrkan.

Jag var politiskt aktiv inom Vänsterpartiet under närmare 15-års tid.
Min politiska bana påbörjades i högstadiet där jag tillsammans med ett 40-tal vänner organiserade det antirasistiska arbetet i staden. Så småningom förde det mig till Ung Vänster under gymnasietiden. Mellan perioden 2003-2006 satt jag i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Gävleborg, men under hösten 2005 började jag fasa ut mitt engagemang där till förmån för Vänsterns Studentförbund (VSF). Tillsammans med S-Studenter och Gröna Studenter intog vi våren 2006 kårfullmäktige i Gefle Studentkår där vi i kårstyrelse och på arvoderade uppdrag satt fram till våren 2008.

I valet 2006 hade jag blivit listad på Vänsterpartiet Gävles kommunfullmäktigelista, vilket innebar att jag i februari 2008 kom in i kommunfullmäktige samt representerade partiet i Tekniska nämnden (numera samhällsbyggnad). På nämndens mandat fick jag även plats i den parlamentariska gruppen för kollektivtrafik samt representerade dem i förtroendemanarådet på Norrlandet.

Under våren 2009 blev jag deltidsanställd av Vänsterpartiet Gävle för att ansvara för deras Fas3-åtaganden samt skapa förutsättningar för att människor i andra behov av sysselsättningar och praktik skulle kunna erbjudas detta under ABF och Vänsterpartiets regi. Under valåret 2010 övergick anställningen till en politisk sekreterare-tjänst. Vilket för mig – där och då – länge varit drömmen, att kunna leva på mitt stora intresse: politiken!

Efter valförlusten 2010 lämnade jag kommunfullmäktige, men fick istället se en annan mångårig dröm uppfylld. Jag tog plats i kultur och fritidsnämndens ordförandeberedning, vilket även innebar styrelseuppdrag i kulturstiftelsen IDKA samt Gävle Konserthus och Symfoniorkesters styrelser. I Kfn var min främsta politiska gärning – förutom fortsatt motstånd till privatiseringar av offentligt ägande och implementeringen av det för mig förhatliga ”lean-konceptet” – att försöka öppna upp kommunens kulturinstitutioner för nya vägar till samarbete och bygga broar till det ideella kulturlivet där jag själv 2002 – 2010 varit mycket aktiv. Detta manifesterade sig kanske främst i två crossover projekt på Konserthuset. Det ena en TV-spelmässa i kombination med konsert av Gävle Symfoniorkester samt en tävling för den regionala rockscenen där vinnarna från Gästrikland respektive Hälsingland fick sina låtar professionellt arrangerade och möjlighet att framföra dem tillsammans med symfoniorkestern, Sorcery och Entombed.

I augusti 2013 rullade flyttlasset mot Örebro på grund av studier vid församlingsledarakademin på Örebro Missionsskola. Det innebar att jag lämnade alla mina interna och externa förtroende uppdrag för Vänsterpartiet. I början efter min flytt till Örebro började jag engagera mig i den nya partiföreningen, men då jag flyttade hit pågick för fullt den så kallade ”Allard-konflikten” som skar som ett svärd mellan främst ungdomsförbundet och partiet men även rakt genom partiföreningen. Ganska snart så upptäckte att det fanns sympatiska och vettiga människor på båda sidor och att konflikten var betydligt mer komplex och mångbottnad än vad man först kunde ana på ytan. Så efter att ha besökt några möten och pratat med flera inom både partiet och ungdomsförbundet i dem båda lägren så bestämde jag mig för att istället lägga tid och engagemang på det ordförandeskap jag givits förtroendet att förvalta av medlemmarna i Studentkåren på Örebro Teologiska Högskola.

Parallellt har jag även perioden 2009 – 2015 varit engagerad i Vänsterpartiets interna nätverk Vänsterns Religiösa Grupp (VRG) och dess sidoorganisation Vänstern i Svenska Kyrkan – ViSK, vilket är vår motsvarighet till den gamla Broderskapsrörelsen – idag – ”Socialdemokrater för Tro och Solidaritet”. Jag och ViSK inom Uppsalastift har alltid kommit bra överens, men på det nationella planet har det redan från början funnits både ideologiska men framförallt teologiska slitningar mellan mig och majoriteten som bejakar en liberal- och befrielseteologisk linje som ligger mycket nära både KG Hammar och dagens Ärke Biskop Antje Jackelen. Man har även en politiserad syn på Svenska Kyrkan som jag med tiden kommit att bli allt mer kritisk mot. Dessa diskrepanser ledde under kyrkomötet 2015 slutligen till att jag när ViSK’s gruppledare yrkade på min uteslutning, biföll och lämnade mina forna ViSK-kamrater i vänskap. 

Vill man läsa mer om detta så kan man kolla in Dag Sandahls reflektioner: http://bloggardag.blogspot.se/2015/11/dagen-efter.html

Så vart står jag idag?
Jag är fortfarande betalande medlem i Vänsterpartiet och är fullständigt övertygad om det är deras ekonomiska politik leder till det mest solidariska och välfungerande samhället på både statlig- och kommunalnivå.

Däremot har jag dem senaste åren allt mer börjat uppfatta hela den partipolitiska diskursen som fördummande och primitiv i sitt språk. Låsningarna som finns hos partipolitiskt aktiva bidrar till ett splittrat samhälle. Ovanan som genomgående finns hos alla partier att hålla på och klistra på folk åsikter och nedsättande epitet. För några år sedan kunde några liberaler sitta till bords med kommunister, någon enstaka nazist, två socialdemokrater, en handfull socialister och ett gäng sverigedemokrater i mitt hem. Idag – bara tre år senare – har jag nära vänner som vägrar att besöka mig om de inte först blivit garanterade att ingen tillhörande den andra gruppen är välkomna samtidigt.

Jag tror inte längre på den politiska debattens förmåga att bidra till ett bättre samhälle. Jag tror istället på sakliga resonemang och lågmälda samtal med både fränder och meningsmotståndare. En del menar att det är en del av ett förborgligande man anser mig ha genomgått under åren på ÖTH, där jag antas blivit allt mer benägen att relativisera politiken.

Min uppfattning är emellertid att det jag verkar för mycket mindre är en relativisering än en civilisering av ett offentligt samtal som sedan länge fallit offer för snuttifiering och polarisering som gynnar populistiska intressen. Min erfarenhet är att i samma stund min motståndare inte själv känner igen sig i min beskrivning av dennes åsikter övergår den konstruktiva diskussionen snabbt till en tom retorisk uppvisning i pajkastning som förvisso kanske kan uppfattas som roande av tredje man, men som vad jag vet aldrig leder till något konstruktivt.

Hur som helst, allt detta till trotts kommer jag så länge Kristdemokratin är normerande inom den svenska frikyrkligheten att fortsätta engagera mig i Vänsterpartiet utifrån dem förutsättningar som finns. Dels för att motarbeta fördomar på båda sidor, men främst för att bygga broar mellan frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen – två rörelser med så mycket gemensamt att de likt två tvillingbröder legat i luven på varandra sedan tidernas begynnelse…